Världens sötaste kalufs sitter på världens sötaste pojke

Idag är det den fjortonde, alltså en månad sedan jag lämnade min allt för slappa vardag i Sverige och åkte hit ner till Italien. Jag borde säga att jag längtar hem och att jag saknar mina vänner men då skulle jag ljuga. Det känns inte som att jag har varit borta i mer än en vecka. Det är klart att jag tänker på mina vänner, jag har föreställt hur det skulle vara att ha varenda en av dom här nere, och jag blir avundsjuk när jag ser hur bra väder det är hemma och önskar att jag kunde dela det med nära och kära. Om jag inte hade tillgång till internet hade läget sett annorlunda ut, haha. En sak jag saknar är dock att bara kunna lyfta på luren och prata om ingenting, berätta något roligt som hänt. God bless Comviq. Och okej, jag ska inte ljuga - jag saknar lane moje också. Jag saknar hennes visa ord.

Idag gick det även upp för mig att jag verkligen ska byta familj. Jag var hos en au pair argentur för att hämta lite papper och sådant, och senare mötte jag upp en möjlig au pair familj. Fram tills idag har jag inte kännt någonting av hela det här och jag har tänkt "ääh, det ordnar sig" som med allt annat. Men nu? Nja.. Om jag inte har hittat någon lösning innan måndag så har jag ingen aning om vem jag ska våldgästa i väntan. Sen känns det så himla värdelöst att lämna den här familjen, för dom är verkligen så himla underbara (och det här skriver jag inte bara för att jag vet att ni kan översätta det, haha). Alldeles nyss knackade det på dörren och pappan stack in handen med en glass åt mig, hur gulligt är inte det? Det är verkligen jättetrist att jag ska lämna. Om jag hade kunnat stanna längre (än till september) så hade jag inte behövt att åka nu heller, men just nu känner jag inte att jag vill ge det löftet. Äh, bara hålla huvudet högt och hoppas på det bästa!