Jag har nog inte riktigt fattat det än. Eller vadå nog, jag har verkligen inte fattat det än. Jag har precis kommit hem ifrån Erik där klassen var samlad och pimpade vår vagn tills imorgon. Den är så himla fin, prydd med serpentiner och ballonger i de svenska färgerna. Vi har fixat lakan och hängt över kanterna på flaket också, precis som det ska vara. Alla i klassen är grötiga, lite väl grötiga. Vi har skaffat en musikanläggning så vi ska kunna ha grym musik men hälften av oss oroar oss över att den ska gå sönder, då måste vi betala 2500 - var! Det känns sådär..

Jag har fortfarande hur mycket som helst att göra tills imorgon, inga speciellt krävande saker men massa småsaker. Jag måste bestämma mig för vilka skor jag ska ha och om jag ska ha en väska. Jag måste bestämma om jag ska ta med mig kameran eller om jag ska förlita mig på att mina klasskompisar har med en. Jag måste skriva "hälsningar" på lappar som jag ska sätta fast på gosedjuren jag (eller mamma blir det väl) ska hänga runt mina vänners halsar. Jag måste fixa mina naglar. Jag måste städa mitt rum. Jag måste sova.

Hur länge har man inte längtat efter sin student? Nu är den här, på riktigt, och jag önskar att den hade varit längre fram. Jag vill inte ta studenten imorgon. Jag vill spendera mer tid i skolan med mina vänner. Jag vill lära mig mer saker. Jag känner mig inte vuxen, så hur ska jag kunna ha ett seriöst jobb? Naa, det är inte min grej - än. Jag ska ut och se världen - för vilka pengar? Det ordnar sig, det gör det alltid, men imorgon är allt verkligen över. Det är helt sjukt. Jag har gått i skolan sen jag var sex år och nu är det över.

JAG ÄR SÅ JÄVLA GLAD,
men jag tänker inte gråta, jag tänker inte gråta, jag tänker inte gråta.